Du står på ruta ett igen. Du är besviken och sårad. Du gjorde ett felsteg. Vilket? Vad? Hur? Vad gjorde jag för fel den här gången? Och vad gjorde jag egentligen rätt som tog mig ett steg längre än i vanliga fall? Hur fan ska man egentligen bete sig egentligen? Och ibland är det ju rätt att göra fel, sägs det. Så hur fan ska man bära sig åt för att någon gång lyckas, göra en succé? Och efter alla dem här besvikelserna, hur orkar man ta sig an samma jävla sak igen då? Har vi människor verkligen ett sånt stort hjärta att det räcker till precis allt och alla. Allt och alla som lyckas smajla sig in och sno en bit av våra hjärtan, ta med sig det, och förstöra det. Snart borde vi väl endå inte ha så mycket hjärta kvar? Eller återuppbyggs det på något sätt? Och på vilket sätt då? Inte genom förtroende. Kanske förtroende för någon annan, men är det inte lite svårt? Att börja bygga upp förtroende för någon annan när man har blivit besviken så många gånger innan? DET borde väl ta jättelång tid innan det har reparerat sig. Eller? Någon som förstår vad jag syftar på, och försöker förklara här? Hur fungerar vi människor egentligen? Har vi en on/off knapp som går att trycka på? För ibland kan ju allt stå stilla, man känner inget alls och bryr sig inte alls. Står vi på off då? Och när vi står på on? Är det då vi kan ta emot allt som sägs till oss? Vi tar åt oss och vårdar det ömt.. i hjärtat. Men sen kommer det som en smäll, och den biten är borta.. uppbränd.. förstörd. Och endå så fortsätter vi att hoppas och tror. Hjärtat borde väl isåfall se ut som en ostbit.. ihålig? Och när man väl tagit dem här stegen framåt, man är glad och lycklig, men samtidigt frustrerad och olycklig. Den ständiga väntan på ett livstecken, som sedan ger en världens jävla magvärk när det visar sig positivt. Hur orkar vi människor det det här dagligen? Är det så här livet ska se ut? Och vad livet går ut på? Ska våra hjärtan vara som ostar? Ihåliga och tillslut så mögliga att vi inte ens vill ha kvar den. Kommer det bli så med våra hjärtan också? Eller kommer vi någonsin lyckas ta dem där rätta stegen, göra fel beslut rätt och äntligen, äntligen äntligen lyckas? Det är nog frågan vi alla vill ha svar på.. iallafall jag.

puss!