Det är som en isande känsla i hela kroppen. Tårarna bränner bakom ögonlocken, och du har ont i magen. Det finns inget du kan göra. Inget du kan säga för att förändra situtationen. Kanske stanna upp, blicka över det hela och försöka tänka framåt och positivt istället för bakåt. Men vi människor är inte byggda på det sättet. Vi blickar bakåt iallafall. Frågar oss själva vad vi gjorde fel och försvinner i ett mörker där ingen annan än du själv vet hur du känner, utåt sett är du glad och trevlig. Men det är insidan som ingen ser. Som ingen vet om. Som du själv gömmer, men som dyker upp igen. Hur fan utplånar vi den mörka insidan när man försöker till 110% att vara den där sprudlande glada människan? Den människan alla blir glada av. Blir alla människor lurade då? Utav den personen som är glad utåt men dyster innåt? Som på ett fejk vis sprider glädje, men inte med meningen? Kanske behövs det bara ett litet tecken, ett litet tecken som visar att det finns hopp. Kanske är det just det som behövs.