Jag hade så mycket i tankarna innan jag satte mig framför datorn, igen. Vad är det, jo.. säkert trehundrafemtioelfte gången jag sätter mig här idag, framför denna sak full av ondska, begär och tonvis med bloggar. Varför valde just JAG att blogga? Varför har ingen frågat mig det? Vart är alla mina fans? Alla kommentarer? Inte här. På en annan blogg. Där dom trivs. Jag vill inte ha dom här. Jag är ingen copycat ala blondie eller katten eller några andra av sveriges populäraste bloggar. Jag har mitt eget skit i huvvet som jag går omkring och tänker på och skriver om, vem bryr sig då om läsar antalet har sjunkit? Inte jag. Jag kommer bort från omvärlden samtidigt som jag skriver om den när jag bloggar. Det är en sån dragningskraft att jag även sitter här när jag inte har något alls att skriva om. Jag skriver för att jag behöver det. Det finns inget bättre sätt att bli lugn på som att skriva. Jag skulle kunna skriva miljontals sidor.. bara jag fick skriva. Det var även något annat som kom på mina tankar idag, inget viktigt tänker ni säkert eftersom att jag glömde bort det. Men det är just det som är det totalt snedvrida med mig.. jag glömmer alltid bort det viktigaste. Shame on me. 

Det är synd faktiskt att när jag kommer på något läsvärt att skriva om.. glömmer jag det. Vad är meningen med det? Ska jag aldrig lyckas skriva något som faktiskt berör någon eller några? Aldrig lyckas skriva något meningsfullt som andra kanske tar till sig? Nej, det ska jag inte. "Jag är dömd till att faila" som jag skrev i ett sms till en kär vän här i veckan. Det är inte meningen. Och är det inte meningen är det inte ödet. Ödet, tror jag, är något vi alla borde tro på. Skit i guds tro eller islam eller vad fan det nu finns för religioner. ÖDET. Du själv är guden och det är du som styr ödet. Hur jävla bra är inte det? Jo, Gudomligt. Haha. "Man måste sluta förvänta sig vad man trodde skulle hända" och göra nått åt saken medans du fortfarande kan. Det är härifrån du själv styr ditt egna öde, your own destiny. Du kan säga att du tror på ödet, men tror ödet på dig?

Can you read my mind? Nä, nu har jag blivit alldeles för snurrig av tänkandet och skrivandet att jag inte ens själv vet vad jag tänker eller skriver om. Verkar vettigt va? Att inläggets ägare inte vet vad hon har skrivit. Lite läskigt. Som att du skulle läsa en bok fast författaren inte vet själv att hon har skrivit boken. Som att läsa något som inte finns, right? För finns den här texten igentligen? Eller är det bara du, med dina ögon, som hittar på den? Kanske har alla en skvätt skrikrosa nagellack i ögat, precis som jag.